Tragedi som kräver arbete

För ett par dygn sedan inträffade en vidrig, smärtsam och otäck händelse i vårt grannland,en händelse som saknar motstycke i nordens moderna historia.Vad som fått denna attentatsman att helt och hållet släppa alla spärrar och låta medmänsklighet och förnuft ge vika för rent och blottat hat går det bara att spekulera i.

Det verkar dock vara så att mannen i fråga brunnit av hat mot det mångkulturella samhället, hat mot öppenhet och tolerans och hat mot de människor som anser att solidaritet sträcker sig
längre bort än till ytterdörren, förbi grannens gård och förbi nationens gränser. Målet för hatets utbrott blev maktsymbolen regeringskvarteret, och målet blev också de ungdomar som samlats för att i gemenskap forma tankarna kring morgondagens värld. En värld präglad av frihet, rättvisa och gränslös solidaritet.

Även om dessa hänsynslöst brutala aktioner saknar motstycke så tycker jag ändå att det under en tid funnits tendenser, framförallt på internet, som pekar på ett hårdare klimat med mer hat i uttryckta meningar. Utan att vilja göra anspråk på hela sanningen så är jag rätt så övertygad om att mycket av de aggressioner som existerar bottnar i rädsla, misstro, missnöje och
upplevd orättvisa. Svaret på just dessa känslor måste, som Norges Statsminister Stoltenberg sade, besvaras med mer demokrati mer öppenhet och mer humanitet. Stoltenbergs ord sätter fingret på vad socialdemokrater världen över önskar, drömmer om och arbetar för varje dag. I denna oerhörda chock så får meningen kanske en tydligare innebörd än någonsin.

Många av de orsaker som bygger hat går att motverka. Missgynnade människor måste ses och deras oro och missnöje måste tas på allvar, inte gömmas bort i ett system, nonchaleras eller avfärdas som påhitt. Socialdemokratin ska alltid ha som strävan att möta upp människors oro, på allvar lyssna till individernas problemställningar och om möjligt försöka finna åtgärder för bättring. Ingen människa är för liten eller betydelselös, alla behövs, alla har samma värde, alla är värda att lyssa till.

Det som håller min egen låga brinnande är strävan mot ett mer jämlikt samhälle, anledningen till detta är min övertygelse om att ökad jämlikhet tar bort stora delar av den grund som bygger otrygghet, rädsla, destruktivitet och hat. När hierarkier och maktstrukturer suddas ut så vidgas möjligheten för möten mellan människor, och möten mellan människor är nyckeln till såväl förståelse, trygghet och utveckling. Möten mellan människor tar bort grunden för okunskap, främlingsfientlighet och hat. När du och jag möts kan du aldrig bli ”dom”, när du och jag möts uppstår ”vi”, och en ljusare stig mot framtiden föds.

I denna stund är jag fylld av sorg för den ofattbara tragedi som vännerna i väst drabbats av, hotet har krupit in på bara skinnet men terror och hat får aldrig bli samhällets segrare. När den värsta chocken fått lägga sig, så måste arbetet för ett bättre samhälle fortsätta. Ett samhälle med glädje, förståelse och tillit är ett samhälle där hatet har svårt att få fäste…

Världens dyraste restaurangpersonal… eller konsten att nonchalera helheten

Regeringen visar återigen upp omdömeslöshet när det gäller att förklara hanteringen av landets ekonomi och utveckling.

I det senaste förslaget, som är en del i regeringens ”arbetslinje”, ingår ett förslag om att halvera restaurangmomsen. Förslaget kommer enligt finansdepartementet att kosta mer än fyra miljarder om året och det kommer med lite tur att kunna ge upp till 4000 arbeten. Ok, drygt fyra miljarder kronor delat på max 4000 arbeten, det blir en bit över en miljon per arbete och år.

Hade man valt att för samma pengar anställa lärare, vårdpersonal, poliser, läkare, förskollärare eller liknande, ja då hade det blivit ungefär dubbelt så många arbeten för samma pengar, enkel matematik!

Regeringens ”arbetslinje” tål att granskas, eller förresten, den kanske inte tål en granskning. Putsar man lite på fasaden så framträder ett par möjliga faktum, antingen så är det som kallas ”arbetslinjen” bara ett sätt att montera ner samhället medan man påstår sig göra någonting bra, eller så är regeringen helt odugliga på att räkna och se hur samhället utvecklas….jag tror faktiskt mer på det förstnämnda.

När man genomförde en liknande momssänkning i Finland tidigare så blev resultatet vare sig fler jobb i någon större omfattning, och inte heller några sänkta priser på maten. Pengarna gick till ägarnas vinster, och det är inte orimligt att utgå ifrån att något liknande kommer att ske i Sverige.

Nu är det ju visserligen så att restaurangbranschen ofta inte är så fantastiskt glamorös. Många av de människor som idag driver restaurangverksamhet har svårigheter att få det att gå ihop ekonomiskt och får lov att slita hårt för att kunna betala hyran. Och sen har vi de stora jättarna, exempelvis snabbmatskedjorna som utgör en betydande andel av marknaden, dessa har det inte lika knapert.

Om regeringen nu inte bara vill vara den hårt arbetande företagaren behjälplig, utan även vill lägga stora summor pengar i fickan på den globala snabbmatskoncernen genom ett bidrag i form av skattesänkning, ja då bör man väl åtminstone vara ärliga nog att säga som det är. Svenska folket kan säkerligen känna medkänsla gentemot de mindre aktörerna, samtidigt som de lär ifrågasätta McDonalds behov av att få skattelättnader som går till ännu större vinst (för billiga menyer eller bättre anställningsvillkor tror jag inte att de extra miljonerna går till).

Man får såklart tycka vad man vill om innehållet i detta restaurangbidrag, men jag anser att det är dags att börja tala klarspråk om vad man egentligen pysslar med istället för att gömma dessa förändringar i begrepp som ”arbetslinje”. Eller tycker regeringen att sanningen känns farlig?

En del av svenska folket tycker säkert att det är rätt prioritering att lägga 4-5 miljarder årligen på sänkt restaurangmoms, andra tycker att dessa pengar kan prioriteras bättre genom andra satsningar.  Jag tror dock att de flesta vill se korten på borden för att kunna bedöma nyttan i helheten.

Det är dags att här, precis som i andra fall, rensa bort flosklerna och börja prata om branschens förutsättningar och utmaningar istället. I en sådan framtidsdiskussion inryms med fördel de små företagens förutsättningar och frågan om anställningsvillkoren för ungdomarna. Likväl ryms diskussionen om vilka nivåer av beskattning som är rimliga för att få restaurangverksamheterna att gå runt samtidigt som staten garanteras intäkter för att finansiera våra gemensamma medborgerliga behov.

Politik är att tänka stort, att fånga helheten. Och utvecklingen är alldeles för viktig för att gömmas i en sänkt moms och tomt prat om någon diffus arbetslinje. För en chansning som med en stor skopa tur kan leda till knappt ett jobb per satsad miljon kan visserligen kallas för en satsning, men det förtjänar inte att kallas för arbetslinje.

Försäkring – en levande organism?

Anna Ekström, ordförande i Saco skriver i dagens DN ”Det andra argumentet som förekommer är att a-kassan gynnar fackligt medlemskap och därmed den svenska kollektivavtalsmodellen. Det är ett argument som jag själv tycker illa om att använda.” ..och hon var vaddå?.. just det, ordförande i en jätteorganisation som arbetar i den svenska modellens själva huvudfundament…

Vidare så lyfter hon fram följande ”krav” inför framtiden: ”Försäkringen ska klara av att samtidigt dels ge trygghet till den som blir av med jobbet och letar nytt, dels medverka till att de arbetslösa snabbt hittar och tar ett nytt jobb”     hmmm.. det är en försäkring! En försäkring går inte att mäta, väga eller ta på, den kan i sig inte medverka till att folk kan få nya jobb.                 Det luktar lite lagom nyliberal retorik tycker jag… Just det, Anna är också orförande för akademikernas erkända arbetslöshetskassa AEA om det är intressant i sammanhanget…

Jag håller med Anna Ekström när hon skriver att det är hög tid att ta en diskussion om framtidens arbetslöshetsförsäkring, men det vore kanske klokt om de tre stora fackliga huvudorganisationerna inledde dessa samtal med varandra då de alla företräder medlemmar som, trots skillnaden i arbetsuppgifter, ändå delar vissa fundamentala likheter… De är anställda och utför arbete för olika företag, de vill nog alla ha en rättvis försäkring, och de arbetslösa är lika arbetslösa oavsett tidigare arbete…

Om borgerligheten och ovälgörenheten

Jag har konstaterat att alarmerande rapporter ifrån olika delar av världen staplas på hög. Det råder humanitärt kaos i där ute, i en värd som vi sägs vara en del av.

I dessa länder är inte börsens upp- och nedgång så intressant. Intressant är inte heller slutspurten i allsvenskan, idol-deltagarnas frisyrer eller löjliga kläder i storkyrkan. När människor utsätts för våld och hot, saknar mat och tak över huvudet, då blir vissa andra frågor nästan pinsamt ickerelevanta.

I Sverige har vi länge satt en ära i att få hjälpa andra, att låta solidaritetens gränser utvidgas till alla människor som befolkar denna jord. Denna tradition tog ett steg tillbaka för ett par år sedan när den Moderatledda regeringen drev igenom en omläggning (läs indragning) av biståndspolitiken. Statligt stöd, med hela svenska folket som medfinansiärer ska, efter regeringens nyliberala hållning, lämna plats ått ett system som bygger på frivillighet.

Lite dåligt samvete ska ibland kunna stillas genom att stoppa en tia i en insamlingsbössa, man får då känna sig riktigt snäll och kan sedan vandra hem med matkassen och ladda upp för en TV kväll innefattande inehållslöst tidsfördriv. Problemet med detta ”biståndsarbete” är just vad som framkommer i dagsläget, pengarna tar slut…

Katastroferna i bland annat Haiti och Pakistan inbringade ordentligt med pengar till frivilligorganisationerna då trasiga hus och blodiga barn visades upp i tv-rutan, det sprattlade till i samvetet och folk lättade lite på plånboken. TV-reportagen kom allt mer sällan, och inflödet av pengar stannade av.

Katastroferna har inte gått över, de är i dagsläget om än inte exakt lika akuta så åtminstone lika aktuella. Människor har inte tillgång till rent vatten, människor sover utomhus i regn, människor svälter, sjuka barn får ingen vård…. listan kan bli lång.

Men den moderata biståndsministern har fått som hon ville, och folket fick vad moderaterna lovade…man skar ned.. förlåt, lade om biståndspolitiken för att kunna sänka skatter. Människors dåliga samvete ersatte endast en liten del av vårt tidigare gemensamma stöd till de utsatta. Världen är hård och kall, och här sitter jag med mitt jobbskatteavdrag…

Jag vill med detta inte smutskasta frivilligorganisationer, tvärt om,  de gör ett fantastiskt arbete och håller hoppet levande för människor runt om i världen. Jag menar bara att välgörenhet på frivillig basis aldrig kan ersätta en aktiv biståndspolitik. I en perfekt värld går dessa två hand i hand, gemensamt fram.

I en moderat värld händer någonting annat, och den världen är inte perfekt…

Välkommen till verkligheten..

Det har nu gått ett par veckor sedan Herr Reinfeldt stod och gastade på valnatten, någonting i stil med att ”svenska folket har givit oss fortsatt förtroende att regera Sverige”. Själv konstaterade jag att ett främlingsfientligt parti vunnit mark och att dessa tillsammans med de rödgröna var större än borgar-blocket… Fortsatt förtroende, jovisst!

I dessa dagar diskuteras tillsättandet av talman i riksdagen och spelet kring detta. Henrik Brors på DN går idag till angrepp mot Mona Sahlin, detta av två anledningar; För det första så har Socialdemokraterna valt att lägga fram ett förslag till talmansposten, trots att DN:sförstasida igår tillägnades till att skriva att blocken var överens i dena fråga. Brors är alltså sur på att Socialdemokraterna  agernade inte stämmer med DN:s verklighetsbeskrivning, men då kanske man som skribent på en tidning får finna sig i att inte få bestämma över alla partieledare, utan istället granska och komma med FAKTA!

Steg två i Brors attack är att Mona Sahlin och S över huvud taget läger fram en kandidat………..?!?!

Henrik Brors menar att genom att göra det så inbjuds SD till att få vara med och besluta, och att SD:s inflytande med automatik skulle vara oppositionens fel… Min fråga blir såklart; Vad tycker Henrik Brors och DN att oppositionen ska ägna sig åt den närmsta åren om man nu inte får komma med förslag? Brors menar att Socialdemokraterna med Sahlin i spetsen avgett som vallöfte att inte göra sig beroende av SD.. Det gör man inte heller,det är Reinfeldt som valt att bilda en minoritetsregering, det är han som valt att bli beroende av SD, eller av blocköverskridande överenskommelser för den delen. Att tycka att Sahlin skulle rulla tummarna i fyra år för att minimera risken att SD håller med oppositionen i någon enstaka fråga är bara ytterligare ett fult spel mot Mona Sahlin, hon leder Socialdemokratin i opposition och det uppdraget går inte ut på att lägga ned sina röster i omröstningar där viktiga kärnfrågor riskerar att bli massakerade.

Mona Sahlin har inte bjudit in SD till dans…. Däremot så har Moderaterna sagt att alliansen har fortsatt förtroende att regera Sverige i minoritet, i beroendeställning gentemot de rödgröna partierna, eller gentemot SD…

För att leda ett enfrågeparti som varit i opposition i nästan hundra år så verkar Reinfelt förstå väldigt lite, både om oppositionens roll och om enfrågepartiers ansvarslöshet… Med detta så vill jag efter en grov felpassning plocka bort bollen från socialdemokratins sida och skicka bollen tillbaka till Reinfeldts knä, denna gång utan inblandning av DN, som får finna sin plats på pressläktaren istället!

Spelet fortsätter… Och det är i dagsläget Moderaterna som bär ansvaret för utgången, ingen annan…

…är iväg och gästspelar

Om nu någon därute undrar över min totala brist på uppdaterade inlägg så finns förklaringen i främst två orsaker. för det första så har jag haft så fantastiskt mycket att göra de senaste månaderna så tiden vid datorn på kvällarna inte direkt har prioriterats…

orsak nummer 2 är att jag för tillfället skriver lite i en annan blogg inför valet på tidningen sörmlands nyheters hemsida, där finns en del lite mer lokalt anpassade frågor..

Min förhoppning är att komma igång även här relativt snart nu när skolarbeten och fullspäckade kvällsscheman börjar att tyna bort en aning.

I´ll be back!

Ny skollag – en lag till för… vemdå?

Regeringen har nu lagt fram sitt förslag till ny skollag, ”för kunskap, valfrihet och trygghet”. Hade man lagt samma krut på innehållet som på rubriken så hade resultatet kunnat bli aningen bättre.

 Utsortering – Det är det första jag tänker på när jag läser huvudlinjerna i lagförslaget. Utsortering av elever, då kriterierna krafigt höjs för att kunna få läsa på gymnasiet. Redan idag finns det gott om ungdomar som inte klarar det grundläggande kriteriet (godkänt i kärnämnena), att då kraftigt höja ribban torde medföra att ännu fler missar möjligheten att nå det gymnasieprogram som man önskar.  Det är rimligt att tro på Björklunds tes att utbildningarna kan hålla en ännu högre nivå om förkunskaperna är bättre, men då borde väl krutet läggas på att förbättra kunskaperna, inte på att bygga upp murar som sorterar bort en stor del av ungdomsskaran från fortsatt utveckling.

Men regeringen visar återigen att gränsdragningar och utsorteringar är deras enda väg fram. Sjuka blir friska om de inte får någon ersättning, arbetslösa får arbete om man tar a-kassan ifrån dom och ungdomar presterar bättre i skolan om man pressar dom hårdare och höjer kriterierna för att komma in på gymnasiet.

För de studiebegåvade eleverna så innehåller lagförslaget bra åtgärder. Men inga konkreta förslag presenteras för att komma till bukt med problemet att många elever idag inte klarar kriterierna. Vilken nytta ska denna lag leda till?

Lärarna har stått i fokus i Björklunds tal i flera år, de ska få mer makt och befogenheter, de ska tillåtas att stänga av elever från undervisning etc… Får lärarna ut någonting vettigt av detta lagförslag då? Jo, en del lärare kommer att få möjligheten till fler ”karriärssteg” inom skolväsendet, om detta har jag inte mycket att säga, det kanske är positivt, men leder det till en bättre skola? Utsortering är ämnet även här..Jo det är bra med utbildade lärare, men att diskriminera genom att tillhandahålla olika anställningsvillkor, det är inte seriöst och gagnar inte någon. Det är väl skolan som helhet som bör stå i fokus när ett omfattande lagförslag läggs fram?

Jag tycker att man från regeringens sida helt har missat målet, förslaget innehåller delar som känns ok, eller åtminstone inte gör någon större skada. Men utsortering av elever, utsortering av lärare (som jag tidigare skrivit om här) som ett självändamål i sig berättar tydligt om regeringens agenda att dela upp folk i olika skikt, att låsa fast människor på botten utan möjlighet att ta sig upp till ytan. Det är tydligt att den enskilda människan inte ägnas mycket tanke i regeringens politik.  Att blunda för problemen och istället plocka fram än större piska kan inte föra mycket positivt med sig i längden.

Människor är olika, har olika sociala samt genetiska förutsättningar. Låt oss alla vara få olika, låt alla människor oavsett bakgrund få chansen till trygghet, frihet och möjligheter. Sätt inga tak för hur långt man kan nå, begränsa inga drömmar. Satsa istället på att höja golvet så att fler kan nå längre.

Sverige kan med rättvisa, respekt och medmänsklighet fortsätta att vara ett framgångsrikt land.

Utsortering är cyniskt, orättvist och kommer att få mycket negativa konsekvenser för såväl den enskilde som samhället i stort.

Mycket är sig likt, men ändå inte

Var idag på det lokala apoteket för att inhandla medicin, inget man gör av nöje utan enbart för att en person med relevant legitimation anser att så är det bästa. Apoteket låg kvar i samma lokaler som när jag senast var där, inredningen var den samma, utbudet såg ut att vara detsamma men jag kan inte ärligt säga att jag har koll på riktigt hela utbudet, men det såg onekligen ut att vara samma.

Däremot så hade man fått upp skyltarna som talade om att nu jäklar har här skett förändringar, apoteket har bytt ägare, jo jag tackar ja. Tidigare var man liksom delägare men nu är det inte så längre. Nej, jag har inte missat att detta var på gång, har bara inte funderat på försäljningen på ett antal veckor, men konstaterade i alla fall att nu var det klart. Sålt och borta ur vår gemensamma ägo.

Valfrihet hörde jag nån snackade om innan beslutet gick igenom, jodå det går att låta bli att handla på de utsålda apoteken om ens ideoligiska kompass säger ”fel håll” när man befinner sig i en sådan. Men de ca fyra mil till närmsta riktiga apotek då det enda vår kommun hade har sålts, det är knappast en fråga om valfrihet. I realiteten har ett statligt monopol blivit ett privat monopol, enda skillnaden från förut är att folket inte kan få återbäring.

Jag har alltid tyckt mig få ett extremt bra bemötande på apoteken, jag har fått det bästa tänkbara, har ibland blivit ifrågasatt om jag verkligen bör köpa ett visst preparat, blivit tillfrågad om allergier och liknande då vissa små tabletter inte är bra för en person med astma etc, och jag har blivit tillsagd att byta ut den varan jag tagit till kassan mot en annan som är billigare men lika bra. Apoteket har därmed haft samma vilja och åsikt som jag, nämligen att man ska ge fan i att stoppa i sig saker om det inte hjälper eller om det kan vara skadligt, och man ska inte äta mer mediciner än vad som är absolut nödvändigt, apoteket har alltså inte försökt droga ihjäl mig hittils…nice

Nä, vinstintressets fula tryne i direktkontakt med köparna är nog inte det mest lyckade när det gäller medicin. Att stora läkemedelsbolag vill göra vinst är inte konstigt, men hittills så har det stått en nitisk farmaceut ivägen och skyddat mig från bolagsjättarnas vilja att se mig överkonsumera, och det är jag tacksam för. Nu blir ökad försäljning ett mål i sig, det är lite som att Systembolaget skulle köra en öppen kampanj där man satsade på att kraftigt öka alkoholkonsumtionen bland unga för att få mer vinst. Nu gör ju såklart systembolaget (där jag för övrigt är delägare på något sätt) en skaplig vinst, men man har ändå satsat stora pengar på att kampanja mot alkohol, det är sådär lagom dubbelmoraliskt men jävligt vackert på något sätt. Nä jag är övertygad om att utfösräljningarna kommer att göra oss fattigare på sikt, både vad gäller pengar i fickan och i form av minskad möjlighet till medborgerligt inflytande.

Så hur gick det då på apoteket idag så, jo jag plockade ut det recept jag skulle, tog ett paket plåster och gick till kassan för att betala. I kassan möttes jag av någon form av kampanjvareskylt (så där som i kassan på åhlens) och jag möttes av ett ganska trött leende på en kvinna som förklarade att jag nu fick med mig en broschyr i påsen, på vilken jag kunde ansöka om att bli kortmedlem, tjäna poäng, och genom att vara trogen kund få möjligheten till rabattcheckar….

Världen är sig lik, men ändå inte.

Brist på ansvarstagande från arbetsgivarsidan

Det är nu bara ett par veckor kvar tills kollektivatalsperioden inom flera avtalsområden löper ut, dock syns inga som helst tecken på stress från arbetsgivarsidan.

Under ett antal år så har industrin gått i spesten i avtalsrörelseran och satt det så kallade märket, nivån som blivit normerande för andra områden. Detta är en princip kring vilken parterna samlats i den gemensama vetskapen om vikten av att den internationellt konkurrenssatta industrin ska sätta upp rimliga nivåer. Om inte en sektor som spelar på världsmarknaden får gå i täten så kan konsekvenserna antingen bli dödsstöten för vissa brancher, alternativt en galen inflationstakt etc.

Det är med andra ord ett inte oviktigt uppdrag parterna inom industrin har. Man torde ha en gemensam bild av att industrin inte ska begå självmord genom för höga lönenivåer, liksom att industrin inte ska agera ankare när den svenska ekonomin ska gå mot ljusare tider.

Men så kommer verkligheten ikapp, arbetsgivarna tar idagsläget inte sin del av ansvaret. Facken har satt upp en lönenivå på 2,6% som utgångsbud, det är knappast att ta i från tårna det, budet ligger i närheten av konjunkturinstitutets beräkningar på vad som är rimligt. 2,6% är förvisso lite högre än vad vissa andra länder just nu räknar på och avtalar om, men för det första så är detta ett utgångsbud, och för det andra så kan det knappast anses att 2,6% är så hiskeligt mycket så att det riskerar att hota branschens framtid.

Arbetsgivarna började på det oförskämda budet NOLL, och har nu klättrat upp och kan tänka sig att eventuellt gå med på en 0,7-ökning (knappt). Och visst, arbetsgivarnas högsta vilja hotar ju inte industrins existens inom en överskådlig framtid, men det hotar svensk ekonomis återväxt. Man tar alltså ansvar för svensk industris aktieägare, men glömmer bort staten Sverige samt arbetare och tjänstemän inom industrin. Tack för den vidsyntheten.

Nä, vill man överhuvud taget kunna göra anspråk på etiketten ”Ansvarstagande” så är det nog dags att gå hem, ta en kalldusch och vakna upp. Om inte lönenivåer inom industrin går i takt med tiden, samt visar vägen inom svensk ekonomi, så hotas hela välfärdsapparaten, men det är kanske denna agenda som man har…?

Något skumt är det i alla fall med Teknikföretagen när de samtidigt vill ha ärans kaka, och äta upp den.

Det lär bli en match som inte osannolikt avgörs på övertid.. Frågan är vilka som vinner på denna dumdristiga ovilja. Lite skärpning nu. Ansvaret sträcker sig en aning längre än till aktieägarnas kavajfickor i detta fall.

Med ansvar följer skyldigheter, dags att inse skyldigheterna och sluta med dumheterna!

Overklighetens folk….

Baksidan med regeringens politik blir nu allt tydligare, ogenomtänkta beslut skapar system som innebär hot mot utvecklingen. Rut-avdraget är det senaste debatterade exemplet av många liknande reformer.

Reinfeldt, Maudan och Klorin har helt och hållet missat de allvarliga konsekvenser som uppstår för overklighetens folk. Jag vill inte kritisera grunderna i den svenska (M)odellen, nejdå- den ska kramas…Hårt!  Klart vi ska ha en aktiv omfördelningspolitik  och bra skattepolitik. Men den svenska (M)odellen är inte längre anpassad efter verkligheten, vi behöver en  moderniserad, verklighetsförankrad och offensiv (M)odell.

De senaste decenniet så har vi sett hur en liten del av overklighetens folk hamnat allt längre ifrån den vanliga arbetsmarknaden, vi kan benämna denna kalla och hårda verklighet för ovanförskapet. Det är inte många som befinner sig på denna plats, men vi kan se att de kommer längre och längre ifrån övriga folket, ovanförskapet har huggit sina djävulska klor i försvarslösa människor och vägrar att släppa taget.

Skatteverktyget kan vara tillämpbart i detta läge, skatt kan vara ett incitament att ta sig tillbaka till verkligheten men jag har inte riktigt landat i hur en sådan reform skulle kunna användas.. Eller kanske ska man istället införa en bortre parantes, efter ett år i ovanförskapet så kan myndigheterna behöva rycka in och med gemensamma krafter hjälpa den utstötte,  oavsett om denne kan eller inte…

Skattesubventioner för all del, de kan leda till många positiva effekter, men nuvarande RUT-system riskerar att göra ovanförskapets människor bidragsberoende, det är en dyster utveckling. Dags att bryta ovanförskapet, overklighetens folk förtjänar bättre. Slut upp i leden för en modernare modell!

(och för den som inte föstår ett skvatt av vad jag menar ovan så kan jag informera om att jag enbart  ironiserar över en bister verklighet och en unken borgerlig retorik som jag helt och hållet har tröttnat på… )

 Syns på barrikaderna!