Om borgerligheten och ovälgörenheten

Jag har konstaterat att alarmerande rapporter ifrån olika delar av världen staplas på hög. Det råder humanitärt kaos i där ute, i en värd som vi sägs vara en del av.

I dessa länder är inte börsens upp- och nedgång så intressant. Intressant är inte heller slutspurten i allsvenskan, idol-deltagarnas frisyrer eller löjliga kläder i storkyrkan. När människor utsätts för våld och hot, saknar mat och tak över huvudet, då blir vissa andra frågor nästan pinsamt ickerelevanta.

I Sverige har vi länge satt en ära i att få hjälpa andra, att låta solidaritetens gränser utvidgas till alla människor som befolkar denna jord. Denna tradition tog ett steg tillbaka för ett par år sedan när den Moderatledda regeringen drev igenom en omläggning (läs indragning) av biståndspolitiken. Statligt stöd, med hela svenska folket som medfinansiärer ska, efter regeringens nyliberala hållning, lämna plats ått ett system som bygger på frivillighet.

Lite dåligt samvete ska ibland kunna stillas genom att stoppa en tia i en insamlingsbössa, man får då känna sig riktigt snäll och kan sedan vandra hem med matkassen och ladda upp för en TV kväll innefattande inehållslöst tidsfördriv. Problemet med detta “biståndsarbete” är just vad som framkommer i dagsläget, pengarna tar slut…

Katastroferna i bland annat Haiti och Pakistan inbringade ordentligt med pengar till frivilligorganisationerna då trasiga hus och blodiga barn visades upp i tv-rutan, det sprattlade till i samvetet och folk lättade lite på plånboken. TV-reportagen kom allt mer sällan, och inflödet av pengar stannade av.

Katastroferna har inte gått över, de är i dagsläget om än inte exakt lika akuta så åtminstone lika aktuella. Människor har inte tillgång till rent vatten, människor sover utomhus i regn, människor svälter, sjuka barn får ingen vård…. listan kan bli lång.

Men den moderata biståndsministern har fått som hon ville, och folket fick vad moderaterna lovade…man skar ned.. förlåt, lade om biståndspolitiken för att kunna sänka skatter. Människors dåliga samvete ersatte endast en liten del av vårt tidigare gemensamma stöd till de utsatta. Världen är hård och kall, och här sitter jag med mitt jobbskatteavdrag…

Jag vill med detta inte smutskasta frivilligorganisationer, tvärt om,  de gör ett fantastiskt arbete och håller hoppet levande för människor runt om i världen. Jag menar bara att välgörenhet på frivillig basis aldrig kan ersätta en aktiv biståndspolitik. I en perfekt värld går dessa två hand i hand, gemensamt fram.

I en moderat värld händer någonting annat, och den världen är inte perfekt…